lilldrutten.blogg.se

Hallå ja, då var det dags igen! 
För snart fyra månader sedan så tog jag mitt pick och pack och flyttade till Eslöv och blev sambo! 
Med världens finaste mest idiotiska karlafan! ❤ (sagt med kärlek)

Men här kan vi ju inte bo! 
Två vuxna och med fyra barn varannan helg i en liten 2:a 
Nja nä det går inte så bra. Det är knappt att det går när vi "bara" har dom två små. 
Antingen är det lägenheten eller röran vi har..Men vi mår inte alls bra här. Inte någon av oss. Den psykiska ohälsan kryper sig på och blir bara värre och värre. Imorgon får vi förhoppningvis nycklarna till det nya huset. Jag hoppas verkligen att vi kan komma till ro där. Så vi kan må bra igen. 

Just nu är jag arbetssökande. Min visstidsanställning gick ut och chefen valde att inte förlänga min anställning. Och nu till den ständiga frågan. Vad vill jag bli när jag blir stor? Jag vet inte! Men jag vet att jag behöver ett jobb. Omgående! 
Jag funderar faktiskt på att återigen sätta mig i skolbänken. Plugga upp mina betyg så jag får högskolekompetens. Och sedan vidarutbilda mig till socionom. Men utbildningen är 3 1/2 år lång. Och jag måste som sagt först ta tag i den tråkiga biten med betygen. Att hoppa av gymnasiet fyra månader innan studenten var kanske inte det smartaste jag har gjort. Men det har gjort mig till den jag är idag. Och jag hade antagligen inte haft det jag har idag om jag inte valde just den vägen att vandra. 
Men frågan kommer ibland, gjorde jag rätt val?

 

Nästa vecka är det mycket som skall tas itu med. Jag ska höra av mig till Arbetsförmedlingen, jag ska ringa till Höörs kommun och fråga om dom har någon ledig vikaritjänst så jag kan tjäna lite pengar. Jag ska flyttstäda lägenheten. Jag ska ställa iordning allting i huset. Som tur är så är det en barnfri vecka nästa vecka. Så jag har tiden att gå i min egen värld med lurarna och pula med allt som behöver göras. 
Men en sak i taget. Först ska resterande av sakerna i lägenheten packas ner och sedan ska allting på något mirakulöst sätt flyttas ut till huset. Skänker en tacksamhetens tanke till min mor och hennes man som hjälper oss. Eller ja, som hjälper M, jag får inte lov att göra någonting. Det är på gränsen att jag får lov att ta städningen av lägenheten. Ja, jag har ont. Men jag är ingen porslinsdocka. Jag är trött på att inte kunna/få lov att göra saker pga min värk. 

För ca ett år sedan så var jag hos reumatulogen och gjorde en undersökning. Då hittade dom ingenting och läkaren tyckte att jag skulle lära mig att acceptera värken och lära mig leva med den. Mellan jul och nyår skickade jag in ännu en begäran om att få vård. Jag fick svaret att dom skulle skicka mig en remiss till reumatologen. Men än har jag inte fått någon remiss. Men vi får väl se. Får jag ingenting snart så får jag ringa dom och fråga vad det är som tar sån tid. 

Tillbaka till det där med jobb. Vet man någonsin vad det är man vill jobba med? Jag vet vad jag inte vill jobba med. Varför är det alltid lättare? Att veta vad man inte vill? 
Jag vill inte jobba inom äldreomsorgen och jag vill inte jobba inom städ. Det har jag gjort i fem år. Jag trivdes ganska bra med hemstäd. Men när min underbart knasiga chef lade ner sin firma så tappade jag suget och orken. Och kroppen sa stopp. Nu räcker det. Att gå från en firma med en chef som värnade om kunderna och kundvården. Att det får ta den tiden kunden vill att det ska ta. Till en chef som tyckte att man skulle hinna med undervärk på bara åtta timmar. Det knäckte mig en aning. 
Jag vill jobba med kroppen, men min kropp är inte riktigt med på det. Jag tycker om att hjälpa andra och unnderlätta för andra. Så ett service yrke där jag ändå inte arbetar med kroppen kan kanske passa. Socionom. Jag tror det är ett passande yrke för mig. Men inte förrän om tidigast fyra år. 
Så vad vill jag jobba med så länge? Förskola? Massa barn hela dagen för att sedan komma hem till dom egna? Ja det kanske kan gå en stund. Mest för att slippa sitta hemma och bli knäpp i huvudet. Och att få in lite pengar så man kan betala räkningar och annat otrevligt nödvändigt. 

 

Tja det tål att fundera på ett tag. Inte allt förlänge men åtminstånde ett par dagar. Nu får det nog bli ett bloss och sedan en dusch! Ni får ha det bra! Tills nästa gång jag kommer ihåg att jag faktiskt har en blogg att gnälla av mig på.

Ha det bäst, var rädda om varandra och glöm aldrig bort att visa era nära och kära hur mycket dom betyder för er!!